La Paz, Bolivia

Från Uyuni till La Paz tog vi oss med först tåg till Oruro och sedan direkt en buss till La Paz. Det blev en lång dag i Uyuni innan tåget avgick 00.45. Det skulle avgått 23.52 men ingen var väl särskilt förvånad över förseningen. Men det blir ju kallt om kvällarna så här högt uppe i Anderna så vi satt kvar länge på en restaurang innan vi gick ner till stationen. 

Tåget höll en hastighet av ca 60 km/h och det blev en lång färd genom natten. Vi hade köpt "primera" biljetter så vi satt bra tillbakalutade i den mörka tågvagnarna. Sju timmar senare var vi framme i Oruro. Vårt bagage som var incheckat i särskild vagn släpades ut på perrongen och efter uppvisande av bagagekvitto kunde vi ta oss ut från stationen. Som inte låg i närheten av bussterminalen! I trängseln utanför stationen avstod vi från att förhandla om pris utan hoppade in i första bästa taxi för färd mot bussterminalen. Väl där, bland massor av bussföretag, köpte vi biljetter med den buss som först skulle avgå till La Paz. Bussen avgick 08.30 och nu väntade ytterligare fem timmars resa innan vi var framme i Bolivias informella huvudstad. Jo, så är det. Den egentliga huvudstaden är Sucre men La Paz anses av de flesta som den riktiga huvudstaden.

Så, torsdagen den 8 maj kom vi alltså till La Paz efter en ca tolv timmars resa. Resan gick förresten på det som kallas för Altiplano. Den högst belägna högplatån utanför Tibet, på ca 4 000m! 

La Paz ligger i en gryta med stora höjdskillnader. Man kommer in från 4 000m och sedan är den lägsta punkten 3 400 m. Det är en stad med otroligt tät bil och busstrafik. Det tar lång tid att ta sig bara korta sträckor. Samtidigt är det jättestora nivåskillnader vilket tillsammans med hög höjd gör det väldigt tungt att promenera. Man får gå långsamt och inte för mycket upp och ner. 

Vårt boende låg turligt nog mitt på en av de centrala gågatorna vilket gjorde att vi kunde röra oss ganska bra i en del av de centrala delarna.

Vår första hela dag i La Paz använde vi till att ta taxi upp till den kända utsiktsplatsen Quilli Quilli. Härifrån kunde man se ut över hela La Paz och de omgivande Anderna. Verkligen tjusiga vyer.

Vi bad taxin släppa av oss vid Plaza Muriol där både presidentpalatset och den stora katedralen är belägen. Efter besök i den vackra katedralen promenerade vi i sakta mak mot vårt Hosteria. På kvällen åt vi på en rekommenderad bar något kvarter bort. Och ännu en gång åt jag en läcker lama stek tillagad på lokalt recept!

Den andra hela dagen använde vi till att fixa resan till Puno samt att besöka den traditionella häxmarknaden. Den var inte alls så häftig som vi trott. Det var det vanliga utbudet av varor plus då en massa torkade lamafoster och örter av olika slag! Lamafoster gräver man ner där nygifta ska bosätta sig. Det anses ge framtida lycka för de nygifta!! Har ju sett en del "räligheter" på marknader i Kina men visst var de långa raderna av lamafoster ganska magstarka. 

Efter ganska tuffa resor de senaste dagarna i kombination med kamp mot höjdsjuka och lite annat så köpte vi oss fria från att själva behöva krångla med resan från La Paz till Puno i Peru. Det betydde att vi skulle bli hämtade på Hosterian på söndag och sedan bara följa med en turistbuss via Copacabana i Bolivia till Puno i Peru. Gränsövergång skulle turfirman hjälpa oss med. Gott!

Sista dagen i La Paz tog vi det lugnt och rehabiliterade oss från lite småsjukdomar och höjdtunga huvuden.

Bolivia har blivit en jättestor positiv överraskning för oss. Jag blev verkligen förtjust i landet och människorna som i alla lägen varit hjälpsamma. Jag läste i en reseguide om Bolivia innan vi åkte hit att citat" Bolivia har ALLT - utom bra vägar" och det stämmer bra. Jag återkommer gärna för besök i t ex Bolivias djungler, gruvorna i Potosi eller Amazonasområdet i nordöst. Men jag åker inte buss någon mer gång mellan Tupiza och Uyuni.......

Här några bilder från La Paz.

Bild från en lokal marknad på väg in i La Paz. Notera grisarna uppe i containrarna! 

Utsikt från Quilli Quilli över staden och bergen.

Här från en annan vinkel.

Plaza Muriool med katedralen.

Presidentpalatset.

Massor av "påflugna" duvor. Men kvinnan till vänster lät gärna duvorna sitta på armen!

Lamafoster på rad längs häxmarknaden.

Branta gator upp och ner.

Fräcka skor sålde man lite överallt. Converse stuk som nog inte finns i Sverige, eller!

Träffade en go liten pojke på gatan. Mamma ville inte vara med på bild.

Bild från gågatan där vi bodde. Inte svårt att hitta fina alpacka kläder....

Nästa, Titicacasjön!

Saltöknen i Uyuni, Bolivia

La Petit Porte var ett fint litet ställe som vi valt eftersom det var det enda i Uyuni med värme i rummen, som vi hittat. Värden, Christoffer, var supervänlig och gav oss utmärkt service. Redan nästa dag skulle vi ut på en heldagstur i saltöknen och efter bussresan hit var vi helt slut. Så utan middag stupade vi i säng, ganska utmattade.

Vi var fem turister (tre jättetevliga amerikaner) en guide och en chaufför som gav oss iväg i en jeep klockan 09.30. Först besökte vi en tågkyrkogård. Den hade blivit till efter att man bytt ut dieselloken på sjuttiotalet och inte kunnat göra sig av med de gamla. Anledningen till att det funnits järnväg till Uyuni sedan långt tillbaka är den gruvindustri som funnits här. Staden är dammig och ganska sliten. Men med ökad turism och ny flyglinje kommer den snart att se annorlunda ut. Åtminstone i vissa delar.

På denna oansenliga gata bodde vi.

Tågkyrkogården är en välbesökt plats enligt vår guide. Ca tusen turister om dagen!

Efter detta besök stannade vi till en kort stund vid en marknad utanför Uyuni. Här sålde man allt som går att tillverka av alpaca och lite till. Jättesnygga tröjor, byxor, skor mm. Och prydnadssaker gjorda av salt.

Marknaden låg i utkanten av saltöknen. Och nu bar det iväg rätt ut i det vita havet!

Saltöknen utanför Uyuni är den största i världen, lika stor som Skåne! Jag blev helt betagen när vi körde kilometer efter kilometer rätt ut i öknen. Inga vägar utan vi körde direkt på det stelnade saltet. Under regntider är detta svårare då det bildas ett vattenlager som man måste plöja sig igenom.

Efter ca 45 minuter dök det plötsligt upp en ö mitt ute i det vita.

Här stannade vi och åt lunch. De tre amerikanerna till vänster, guiden och sedan Åsa. Vi satt vid bord och på stolar gjorda av salt!

När man mödosamt klättrat upp på toppen av ön fick man lön för mödan genom vidunderligt vacker utsikt. Andernas bergstoppar vid horisonten, jättekaktusarna på ön och sedan salthavet.

Som ni ser överdriver jag inte vad gäller jättekaktusar.

Vattenflaskan är ett måste på denna höga höjd, 3600m öh.

Dessa salthögar skrapas ihop för att sedan transporteras till saltfabrikerna för att i första hand bli bordssalt.

Så här ser den rena saltytan ut. Det är kristallerna i saltet som skapar dessa formationer.

Och här ser man vatten som krupit upp och lagt sig i ytskiktet.

Som avslutning på denna bildserie måste jag visa hur skicklig fotograf vår guide var. Kolla in dessa bilder!

Vi stannade mitt ute i ingenstans och tog lite bilder. Kanske är det höjdsjukan som slått till...

Båda två upp i det blå.

Och så var det guiden som inte tålde coca cola.....

En helt fantastisk dag avslutades med ett stopp vid det som skall bli ett salthotell. Färdigt någon gång i höst.

Helt byggt i salt. Kolla salttegelstenarna.

Som kuriosa kan nämnas att Dakarrallyt kör en sträcka förbi här. Därav alla flaggorna.

Helnöjda gick vi på restaurang på kvällen och då åt jag en underbart god lama biff tillagad på lokalt sätt. Nu väntar La Paz på oss för ett stopp några dagar.

Bolivia, Tupiza till Uyuni

Resan från Tilcara i Argentina till Tupiza i Bolivia tog nästan hela dagen den 3 maj. Det gick ändå smidigare än vi trott och vi hann med en promenad i Tupiza på seneftermiddagen.

Resan hade startat på 2500m, fortsatt upp till 3400 m vid gränsen och i Tupiza var vi nere på 3100 m.

Vi hade fått tips om att dricka Coca te för att motverka höjdsjuka och det gjorde vi nu för första gången. Vet inte om det hjälpte men jag har fortsatt att dricka det minst engång om dagen i Bolivia!

I Tupiza hade vi inga direkta planer utan det handlade mest om att anpassa sig till höjden. Efter första natten var vi båda ganska tunga i huvudet och promenaderna i staden gick långsamt och tungt. Eftersom vi ändrat planerna och inte åkt tåg direkt till Uyuni från Villazon. Var vi nu tvungna att välja på ett tåg som skulle vara i Uyuni mitt i natten eller en dagstur med buss. Vi tyckte det kändes bäst med en dagstur vilket skulle betyda att vi var framme i Uyuni på eftermiddagen. Det var inget bra val!

Bussresan från Tupiza till Uyuni var den i särklass värsta resan i hela mitt liv. Den tog sex och en halv timmar i en buss utan toa och med ett stopp efter drygt halva resan. Dessutom var det stekhett i bussen som inte hade någon aircon eller friskluft. Vi hade fått platser på övre däck längst fram och där fanns inget som helst skydd mot hettan. När solen steker ner från en klarblå himmel i Anderna blir det oerhört varmt innanför glasrutor. Men.....detta var ändå inte det värsta.....

Bussen färdades på en enfilig grusväg, slingrande sig uppför fasansfulla branter med hårnålskurvor och bråddjupa stup, på vissa ställen utefter båda sidorna. Det fanns inget som helst skydd ner mot avgrunden och här och där var grusvägen trasig med stora hål. När bussen svängde i de nittiogradiga kurvorna svävade vi som satt vid fönstren utanför vägen med bara ravinerna under oss! Hur det var möjligt att framföra bussen utan att den rasade ner i avgrunden är snudd på ofattbart. Visserligen sitter hjulparen längre in under bussen än vad som är vanligt men ändå! Efter några av de första stupen och med hjärtat i halsgropen var det bara att försöka tänka på andra saker! Som att tejpa för rutorna med diverse kläder och annat material. Vi lyckades någorlunda och överlevde resan vilket inte alla gör. Det är tyvärr inte ovanligt med bussolyckorna i detta område och vi såg ett vrak i en av ravinerna som vi passerade.

Efter halva bussresan stannade vi i en liten by, Atocha. Naturligtvis fanns har ingen toa utan alla nödiga passagerare fick använda den uttorkade flodfårorna som toalett. Och det hade många gjort före oss! Det var ingen vacker syn men grisarna gillade iaf att böka i den! Det enda "skydd" för alla nödiga var dikesrenen som ledde ner i flodfåran.

Här en nöjd passagerare efter besök i "flodfåran"!

Och här några plåtskjul där man sålde lite snacks till bussresenärerna.

Några bussvrak som inte orkat längre än till Atocha.

I Tupiza tog vi några fina gatubilder.

Tre generationer. Som säljer hemlagade potatischips och någon dryck utan namn.

En glad liten gumma som väntar på bussen. Observera hatten som ser olika ut i de olika länderna.

En annan stolt bolivianska med Coca bladsgeg rinnande ner i mungipan.

Nu var vi iaf i Uyuni där vi bokat in oss på hotel La Petit Porte och såg fram emot besöket i saltöknen.

Buenos Aires och Tilcara, Argentina

Om man kommer till Buenos Aires är det ett måste att antingen se en tango show eller dansa själv på någon av de många Melongas, dansställen där man själv är med och dansar tango. Eftersom vi bara var här några dagar och inte hade tid att lära oss tango så såg v i en show.

Det var sju dansare som under nittio minuter underhöll oss i publiken. Man bytte kläder ett antal gånger och som mellanspel sjöng två äldre män argentinska smörsånger. Alla var otroligt skickliga och temat vara tangons historia och utveckling från början av 1900-talet och fram till idag.

Det finns otaliga dansskolor och restauranger med tango shower i BA.

Vi bodde i San Telmo en stadsdel av äldre karaktär. Där och i  närliggande Boca har tangon sitt ursprung i Buenos Aires. Det var italienska immigranter som introducerade tangon. Och över huvud taget är Argentina väldigt influerat av Italiensk kultur.

Vårt boende var som ofta inte lätt att hitta. Vår taxi kom till rätt adress men det enda vi såg var en vanlig portingång med rätt nummer på. Efter några minuter öppnades porten och en mörkhyad man bad oss vänligen att komma in. Väl inne visade det sig att det lilla Hostellet var supermysigt. Vi bodde i ett cirkulärt stort rum med glastak vilket gjorde att vvi kunde ligga och titta på stjärnorna innan vi somnade. 

Ett kvarter från vårt boende har man marknad varje söndag. Den sträcker sig längs en gata flera kilometer med små insticksgator. Markanden var en av de bästa vi upplevt under resan. Det sjöd av musik på gatorna och utbudet av varor var enormt. 

Man dansade tango. spelade dockteater och uppträdde med massor av olika musik.

Här skulle Kenneth O. gjort studiebesök!

Musik i alla former.

Här en blandning av klassisk och jazz med inslag av dragspel!

Ibland en sologittarist! Som just tagit en paus.

En av de mest populära dryckerna i Argentina är Mate. En slags te gjord oftast på olika örter och som dricks ur speciella muggar av trä. Till muggen ska man ha ett sugrör med sil och folk går ofta omkring på gatorna med sin Mate mugg och dricker te. Muggarna finns i otaliga former och var en av de vanligaste varorna på marknaden.

Som många andra storstäder är BA en segregerad stad. I Palermo och framförallt Boca finns många fattiga och områdena är ganska slitna. Trots det, eller kanske tack vare, flödar kultur och och intresse för fotboll. I Boca skulle man inte vara efter mörkrets intrång eftersom det är hög brottslighet där. Men under dagen är det ok och vi tog en "Hopp on-Hopp of" buss genom området.

 Grafitti genomsyrar både Brasilien och Argentina. Ibland tjusiga målningar som säkert är beställda men oftast egna initiativ som är av varierande kvalite'.

I Boca kunde man se många färgglada byggnader. Ett försök att piffa upp det i övrigt slitna området.

Här en bild just utanför Boca Juniors arena. Maradonas moderklubb.

Och här huvudingången. När klubben skulle byta färg på dräkterna 1907, hade man svårt att enas om vilka man skulle ha. Man bestämde att färgen på dräkterna skulle vara densamma som på nästa båt som kom in i hamnen. Och det var en svenskflaggad båt! Så Sverige har haft en stor betydelse för Boca Junior.

Maradona är nästan som en Gud för anhängarna till Boca!

Men dock inte för anhängarna till den stora rivalen River Plate. Och just nu är River Plate mer framgångsrik än Boca. Dessutom är deras stadium Argentinas nationalarena. Här spelas alla landskamper. Och denna arena ligger på andra sidan staden i ett klart finare område!

Tilcara, norra Argentina.

Den första maj startade vi vår resa upp mot Anderna och de höga höjderna. Vi hade planerat att vänja oss vid höjd genom att först stanna två dagar i Tilcara som ligger på 2 500m. Det är dessutom en by där det finns Inkalämningar strax utanför staden.

Nu skulle vi också transportera oss via buss en hel del. Framförallt i Bolivia. Men vi började med att flyga till Salta, en bra bit upp i Argentina. Där tog vi direkt en buss med Tilcara som mål. En drygt fyra timmars bussresa. Och där den sista biten tog oss upp i Anderna. Vi hade inte riktigt koll på var vårt boende låg och eftersom vi kom fram vid åttatiden var det mörkt och inte helt lätt att lokalisera sig. Runt den dammiga gamla busstationen fanns inte mycket ljus men vi lyckades med hjälp av en bybo hitta till rätt gata och sedan vårt lilla Hosteria. Trots att vi inte var på mer än 2500m kändes det direkt när vi promenerade den lilla sträckan från bussen till boendet. Vi blev både andfådda och trötta i benen! Här fanns iaf en skylt som talade om att vi var på rätt ställe!

Tog dumt nog bilden i motljus men det står La Morada på skylten. Vi fick ett litet trevligt rum som passade utmärkt för ett par dagar.

Det var inte så kallt som vi trodde men visst var det skillnad mot Buenos Aires. Vi skulle snart bli varse att det också är jättestor skillnad i temperatur mellan dag och natt. Och faktiskt också mellan solsken och skugga. Jo, det är det ju alltid men här var det så markanta skillnader.

På rekomendation av vår värd besökte vi denna lilla restaurang en av kvällarna. Här åt jag en lokal variant av köttgryta med grönsaker som jag glömt namnet på. Men gott var det. Och dessutom var det live musik där en av medlemmarna var fantastisk på panflöjt. Panflöjtmusik är ju väldigt vanlig i större delen av Sydamerika.

Här är vi på väg upp till Pukara, Inkaruiner som ligger en bit ovanför, utanför staden. Det blev en mödosam promenad i stekande sol. Men kanske bra höghöjdträning! Nu såg vi för första gången de vackra Anderna i dagsljus.

Högst upp låg detta lilla tempel.

Uppe bland ruinerna trivdes jättekaktusarna. De trivs öht på hög höjd!

Inkaindianerna kan inte ha varit särskilt långa. Detta är ingången till en av bosättningarna.

Grafitti finns överallt, även i små byar och städer! Denna målning i Tilcara tyckte jag var rätt fin.

Efter två dagar fortsatte vi vår resa mot den argentinska gränsen till Bolivia. Vi hade hört att man helst inte skulle stanna i någon av gränsstäderna, La Quacka på den argentinska sidan eller Villazon på den bolivianska. Båda städerna har rykte om sig att vara ganska ruffliga och osäkra. Och vi som bokat två nätter i La Quacka! Detta för att ena dagen gå över gränsen för att köpa tågbiljett till Uyuni. Den kunde man inte köpa i Argentina! Och sedan dagen därpå gå över igen och ta tåget. Dessutom hade vi också fått höra att det kunde ta väldigt lång tid över gränsen med immigrationskontroll mm.

En kille i Buenos Aires hade berättat att det fanns en by ca tio mil in i Bolivia, Tupiza, som var mycket bättre att övernatt i. Och om det gick bra över gränsen kunde man nå dit samma dag.

Vi beslöt oss för att chansa och boka rum i Tupiza och avbokade i La Quacka.

Bussresan (som tog ca tre och en halv timma)från Tilcara tidigt på morgonen gick bra. Vi kunde se ut över vackra berg och grandiosa vidder där mängder av lamadjur gick och betade.

Framme i La Quacka som ligger på 3400m tog vi en taxi till gränsen. Visserligen bara en tur på tio minuter men nu var vi på riktigt hög höjd och bara att gå från taxin in till gränskontoret tog på krafterna.

Gränsövergången gick rasande smidigt och vi var i Villazon strax efter tolv. Mycket tidigare än vi trott.

Vi visste att det gick bussar ganska ofta mellan Villazon och Tupiza men de är inte lika fina som i Argentina och tar ofta lång tid på grund av dåliga vägar.

Jag "fångade" en taxichaufför och frågade om priset till Tupiza. 200 boliviano vilket är ungefär som svenska kronor för en resa på ca tio mil! Ingen tvekan, vi tog taxin och nu var vi i Bolivia.

Gränsen.

Här säger vi adjö till Argentina och ser fram emot spännande dagar i Bolivia