Resan hade startat på 2500m, fortsatt upp till 3400 m vid gränsen och i Tupiza var vi nere på 3100 m.
Vi hade fått tips om att dricka Coca te för att motverka höjdsjuka och det gjorde vi nu för första gången. Vet inte om det hjälpte men jag har fortsatt att dricka det minst engång om dagen i Bolivia!
I Tupiza hade vi inga direkta planer utan det handlade mest om att anpassa sig till höjden. Efter första natten var vi båda ganska tunga i huvudet och promenaderna i staden gick långsamt och tungt. Eftersom vi ändrat planerna och inte åkt tåg direkt till Uyuni från Villazon. Var vi nu tvungna att välja på ett tåg som skulle vara i Uyuni mitt i natten eller en dagstur med buss. Vi tyckte det kändes bäst med en dagstur vilket skulle betyda att vi var framme i Uyuni på eftermiddagen. Det var inget bra val!
Bussresan från Tupiza till Uyuni var den i särklass värsta resan i hela mitt liv. Den tog sex och en halv timmar i en buss utan toa och med ett stopp efter drygt halva resan. Dessutom var det stekhett i bussen som inte hade någon aircon eller friskluft. Vi hade fått platser på övre däck längst fram och där fanns inget som helst skydd mot hettan. När solen steker ner från en klarblå himmel i Anderna blir det oerhört varmt innanför glasrutor. Men.....detta var ändå inte det värsta.....
Bussen färdades på en enfilig grusväg, slingrande sig uppför fasansfulla branter med hårnålskurvor och bråddjupa stup, på vissa ställen utefter båda sidorna. Det fanns inget som helst skydd ner mot avgrunden och här och där var grusvägen trasig med stora hål. När bussen svängde i de nittiogradiga kurvorna svävade vi som satt vid fönstren utanför vägen med bara ravinerna under oss! Hur det var möjligt att framföra bussen utan att den rasade ner i avgrunden är snudd på ofattbart. Visserligen sitter hjulparen längre in under bussen än vad som är vanligt men ändå! Efter några av de första stupen och med hjärtat i halsgropen var det bara att försöka tänka på andra saker! Som att tejpa för rutorna med diverse kläder och annat material. Vi lyckades någorlunda och överlevde resan vilket inte alla gör. Det är tyvärr inte ovanligt med bussolyckorna i detta område och vi såg ett vrak i en av ravinerna som vi passerade.
Efter halva bussresan stannade vi i en liten by, Atocha. Naturligtvis fanns har ingen toa utan alla nödiga passagerare fick använda den uttorkade flodfårorna som toalett. Och det hade många gjort före oss! Det var ingen vacker syn men grisarna gillade iaf att böka i den! Det enda "skydd" för alla nödiga var dikesrenen som ledde ner i flodfåran.
Här en nöjd passagerare efter besök i "flodfåran"!
Några bussvrak som inte orkat längre än till Atocha.
I Tupiza tog vi några fina gatubilder.
Tre generationer. Som säljer hemlagade potatischips och någon dryck utan namn.
En glad liten gumma som väntar på bussen. Observera hatten som ser olika ut i de olika länderna.
Nu var vi iaf i Uyuni där vi bokat in oss på hotel La Petit Porte och såg fram emot besöket i saltöknen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar