Vi hade redan på förhand bestämt oss för att ta två dagar med övernattning om vi kände oss friska utan större inverkan av höjdsjuka. Detta var ju ett av våra resmål som vi mest sett fram emot. Och vilka upplevelser vi fick.
Efter en skön natts sömn på ett av de bättre boenden vi haft de senaste veckorna, packade vi våra handbagage ryggsäckar och gjorde oss klara för turen ut på sjön. Resten av packningen lämnade vi på
Hosteria de la Posada, där vi skulle ha ännu en natt när vi kom tillbaka till Puno och innan vi lämnade för resan till Cusco.
Båten med femton passagerare avgick från hamnen kl 08.30. Efter ca en timma var vi framme vid de märkliga flytande vassöarna, Uros. Ska inte skriva allt om dem här men läs gärna om dem på nätet.
Öarna är alltså gjorda av en mycket speciell vass, Totoravass som växer här. Man börjar med att såga loss klossar av vassrötterna från botten av sjön. De flyter då upp på ytan och efter att man bundit ihop ett antal klossar börjar man lägga lager efter lager av vass på varandra. Överst är det torkade vassblad som bildar mark, golv! En ö har ca trettio års livstid om man inte bygger på dem efter hand. Vilket man naturligtvis gör i de flesta fall. Det finns 60 öar idag och det finns bofast befolkning på alla. Ca åtta till tio familjer på var ö och varje stam består av ca trettio personer per ö. Varje ö är "självständig" med en hövding som fungerar som chef för ön. Även deras båtar och hus är byggda av Tortura vass. Jag uppskattade att ön var ca 30x30m stor!
Det var verkligen speciellt att få kliva "iland" på en sådan ö. Befolkningen har bestämt att ta emot turister på förmiddagarna för att sedan sköta sina viktiga sysslor på eftermiddagarna. Öarna turas om att ta emot turister och visst blir det lite spektakulärt när ett antal båtar intar öarna under några timmar. Men befolkningen behöver inkomster för att överleva och detta är ett sätt att göra det!
Och så här bygger man en flytande vassö!
Efter det minnesrika besöket på en flytande vassö, fortsatte vi mot den ö vi skulle övernatta på. Amantani som den heter består av tio byar med totalt ca 4 000inv. De olika byarna turas om att ta emot turiser som få bo hos en lokalfamilj över natten. Samma principer som vassöarna. Det gör att man delar de inkomster som turisterna ger. Befolkningen lever under mycket enkla förhållanden men de kämpar för att kunna leva kvar på ön.
När båten lade till vid bryggan, väntade ett antal familjer på sina nya gäster. När vi kom iland läste guiden upp våra namn och namnet på den familj vi skulle bo hos. I vårt fall mötte en kvinna vid namn Valentina oss med ett varmt leende. Valentina, som var ungefär hälften så lång som jag,tog täten och pinnade upp mot byn. Den låg på ca 4 100m höjd och det blev en tuff vandring upp från Titicacasjön som ligger på 3 800m. Andfådda nådde vi fram till det lilla lerhuset som skulle bli vårt "hem" den dagen och natten.
men där fanns inget rinnande vatten. Man fick ta en liten hink vatten ur en tunna och skölja ner med efter besök! På rummet fanns en potta om man blev nödig på natten. Det var bara fem, sex grader på nätterna så att trava ner för trapporna och över gården i mörkret och kylan var inte något inbjudande alternativ mitt i natten.
Dessutom kunde Margurite, åsnan bli sur och börja gnöla.
Efter en enkel lunch hos familjen skulle vi i våran grupp träffas på byns torg för att vandra upp till ett gammalt inka tempel som låg högst upp på ön. En promenad på ca 45 minuter upp till 4 200m. En av männen i gruppen fick rejäl höjdsjuka och fick köras med snabbåt tillbaka till Puno. Vår guide berättade att ca sju av tio får höjdsjuka av varierande grad. Vi hade klarat oss bra trots att vi inte tagit diamox, ett läkemedel mot höjdsjuka. Men visst hade vi varit tunga i huvudet från och till, och promenaden upp till templet blev riktigt jobbig.
Uppe vid toppen skulle man ta en sten i handen och gå runt templet tre gånger, högervarv. Sedan skulle man stoppa in stenen i någon av håligheterna och därefter kunde man hoppas på ett bra liv!
Vi hann precis gå runt innan det började småregna så det blev ingen lång stund på toppen innan vi gav oss ner igen.
Längs leden satt kvinnor från byn och sålde eget hantverk. Det mesta av alpacka.
På kvällen efter middag hos familjen stundade fest i stora byhuset. Det blev folkmusik, folkdans och allmän ringdans till panflöjt, trumma och smågitarrer.
Till höger sitter pappa Lukas och mamma Valentina. Till vänster ett av de sju barnen och i mitten barnbarnet Yinann.
Klockan åtta började festen och innan dess sklulle vi bli traditionsenligt klädda. Valentina plockade fram folkdräkter och sedan gick vi iväg.
Och dansen var snart i full gång...
Vilken fantastisk upplevelse att få bo hemma hos denna enkla men kärvänliga familj. Att få se deras enkla leverne och jämföra med hur vi har det hemma i Sverige. Något att tänka på när man klagar på att det finns för lite urval i maten eller att värmen inte fungerar mm mm
De två dagarna avslutades med ett besök på ön Taquile. På denna ö har man ett speciellt system för att klara försörjningen. Det är en typ av självhushållning som betyder att man byter varor mellan sig inom ön. På så sätt klarar man både försörjning och hushåll. De varor man säljer till utomstående delas mellan de olika familjerna. Stort, eller hur!
Efter lite rundvandring på torget och närliggande område blev det lunch högt uppe på toppen av ön.
Här sitter vi och äter en underbar fiskrätt (fisken från Titicacasjön, så klart). Alla på rad med samma fina utsikt.
Sedan återstod bara vandringen ner till den lilla hamnen där vår båt väntade för färd mot Puno.
Vi är oerhört tacksamma att fått uppleva dessa dagar på Titicacasjön. Ett besök som blir ett av de djupaste minnena från resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar