Saltöknen i Uyuni, Bolivia

La Petit Porte var ett fint litet ställe som vi valt eftersom det var det enda i Uyuni med värme i rummen, som vi hittat. Värden, Christoffer, var supervänlig och gav oss utmärkt service. Redan nästa dag skulle vi ut på en heldagstur i saltöknen och efter bussresan hit var vi helt slut. Så utan middag stupade vi i säng, ganska utmattade.

Vi var fem turister (tre jättetevliga amerikaner) en guide och en chaufför som gav oss iväg i en jeep klockan 09.30. Först besökte vi en tågkyrkogård. Den hade blivit till efter att man bytt ut dieselloken på sjuttiotalet och inte kunnat göra sig av med de gamla. Anledningen till att det funnits järnväg till Uyuni sedan långt tillbaka är den gruvindustri som funnits här. Staden är dammig och ganska sliten. Men med ökad turism och ny flyglinje kommer den snart att se annorlunda ut. Åtminstone i vissa delar.

På denna oansenliga gata bodde vi.

Tågkyrkogården är en välbesökt plats enligt vår guide. Ca tusen turister om dagen!

Efter detta besök stannade vi till en kort stund vid en marknad utanför Uyuni. Här sålde man allt som går att tillverka av alpaca och lite till. Jättesnygga tröjor, byxor, skor mm. Och prydnadssaker gjorda av salt.

Marknaden låg i utkanten av saltöknen. Och nu bar det iväg rätt ut i det vita havet!

Saltöknen utanför Uyuni är den största i världen, lika stor som Skåne! Jag blev helt betagen när vi körde kilometer efter kilometer rätt ut i öknen. Inga vägar utan vi körde direkt på det stelnade saltet. Under regntider är detta svårare då det bildas ett vattenlager som man måste plöja sig igenom.

Efter ca 45 minuter dök det plötsligt upp en ö mitt ute i det vita.

Här stannade vi och åt lunch. De tre amerikanerna till vänster, guiden och sedan Åsa. Vi satt vid bord och på stolar gjorda av salt!

När man mödosamt klättrat upp på toppen av ön fick man lön för mödan genom vidunderligt vacker utsikt. Andernas bergstoppar vid horisonten, jättekaktusarna på ön och sedan salthavet.

Som ni ser överdriver jag inte vad gäller jättekaktusar.

Vattenflaskan är ett måste på denna höga höjd, 3600m öh.

Dessa salthögar skrapas ihop för att sedan transporteras till saltfabrikerna för att i första hand bli bordssalt.

Så här ser den rena saltytan ut. Det är kristallerna i saltet som skapar dessa formationer.

Och här ser man vatten som krupit upp och lagt sig i ytskiktet.

Som avslutning på denna bildserie måste jag visa hur skicklig fotograf vår guide var. Kolla in dessa bilder!

Vi stannade mitt ute i ingenstans och tog lite bilder. Kanske är det höjdsjukan som slått till...

Båda två upp i det blå.

Och så var det guiden som inte tålde coca cola.....

En helt fantastisk dag avslutades med ett stopp vid det som skall bli ett salthotell. Färdigt någon gång i höst.

Helt byggt i salt. Kolla salttegelstenarna.

Som kuriosa kan nämnas att Dakarrallyt kör en sträcka förbi här. Därav alla flaggorna.

Helnöjda gick vi på restaurang på kvällen och då åt jag en underbart god lama biff tillagad på lokalt sätt. Nu väntar La Paz på oss för ett stopp några dagar.