Borneo, Malaysia

Ett litet äventyr i nätheten av ön Mabul, utanför Borneos sydvästkust.

Innan jag berättar om vårt besök i djungeln hos orangutangerna måste jag återge en något dramatisk händelse i samband med ett dyk utanför Mabul.

Vi var tre par och en dykguide som skulle göra ett dyk på ca 20 meter. Ett japanskt par, en kinesisk tjej, en norrman, guiden och jag. Norrmannen och jag var ett "par" tjejen och guiden ett och japanerna var ett par. Man dyker ju alltid i par fast man håller ihop som grupp.

Det började lugnt med att vi gick ner på 10-15 meter och gled iväg. Vi såg vackra koraller, diverse olika fiskar, sköldpaddor mm. Men efter ungefär en kvart började det bli ganska strömt. Man hade sagt åt oss i förväg att vara uppmärksamma på det och hålla ihop gruppen om strömmen tog i. Jag kände direkt när det tog fart och både normannen och jag fick simma lite mot strömmen för att inte dras iväg. Guiden hade fullt upp med den kinesiska tjejen som nog var ganska ovan vid strömmar och det var japanerna också!

Strömmar är alltid luriga efttersom de kan skifta snabbt och ibland dra neråt och ibland uppåt. Det är intre bra att strömmen drar dig uppåt för då kan du inte gå ner igen utan måste antingen avsluta dyket eller fortsätta på grundare vatten. Men om strömmen drar dig neråt är det värre. Framförallt om det är 60-70 meter djupt utanför revet, under dig!

Plötsligt såg jag att det japanska paret med god fart utan att kunna stanna drev förbi både norrmannen och mig samt guiden och tjejen, neråt mot det okända!!!

Som ni förstår går det ju inte att prata med varandra där nere så dykguiden pekade på oss och menade att vi skulle hålla oss fast i någon korall. Vi lyckades hitta ett ställe att hålla oss vid och guiden lotsade dit tjejen och gav sig iväg efter japanerna. Vi var då på 18 meters djup.

Det finns en regel som säger att om något händer under ett dyk och man blir själv ska man vänta i en minut och sedan sakta ta sig uppåt mot ytan. Som tur var hade norrmannen en dykarklocka, det hade varken tjejen eller jag. Vi väntade först en minut, tecknade åt varandra att vänta ytterligare någon. Vi ville ju helst inte avbryta dyket! Men efter fyra minuter och guiden inte hade kommit tillbaka så bestämde vi att vi måste avbryta dyket och ta oss upp till ytan.

Sakta började vi uppstigningen genom att simma uppåt, medströms. När vi var på tio meter dök plötsligt guiden upp och teckande åt oss att fortsätta dyket på den nivån vi var på. Ingen av oss visste då vart japanerna tagit vägen men guiden simmade fram till oss och tog våra händer samtidigt som han gjorde ok tecknet.

När jag stack upp huvudet ovanför vattenytan efter avslutat dyk, ropade jag till guiden "where are they"?

Han pekade då på dykbåten och där satt de båda japanerna (en kvinna och en man) och väntade på att vi skulle kliva ombord!

Guiden hade hunnit ifatt dem på 28 meters djup!!! och lotsat dem upp till ytan innan han kom tillbaka till oss. När vi satt i dykbåten på väg tillbaka till Mabull kom han fram och tackade oss för att vi uppträtt exemplariskt, stannat där vi var, gått uppåt och inte fått panik. Men lite obehagligt var det trots allt att ligga där nere och inte  veta riktigt hur läget var. Fast det är inget mot hur rädda japanerna var när de drev iväg utan att se något eller någon. Den erfarne guiden var verkligen lättad efter det lilla äventyret.

Dock, slutet gott och alla kom välbehållna tillbaka med en ny erfarenhet i bagaget.

Från detta dyk har jag inga bilder men de kommer i inlägget efter djungelbesöket!